Mitt första uppdrag
Jag har slutfört mitt första trädgårdsuppdrag! Min pappa och bonusmamma undrade om jag kunde hjälpa dem att rita om framsidan av huset, med dessa kriterier i åtanke:
1. De ville ha något snyggt och underhållsfritt. Huset är ett rött tegelhus med svarta detaljer, byggt på 60-talet.
2. Framsidan av huset ligger i öster, med stark sol större delen av dagen. Jorden består av sandig matjord och lerjord.
3. De behövde funktionella gångvägar mellan ytterdörren och bilen (kortaste sträckan ska vara en ordentlig gångväg). Framsidan bestod mestadels av gräsmatta och många raka linjer.
Jag ville hjälpa dem att skapa något fint utan att behöva spendera löjliga summor med pengar. Det skulle gå att återanvända befintliga växter och komplettera med annat. Det som fattas nu för att göra trädgården någorlunda underhållsfri är marktäckande växter. De har inte bestämt sig än, men jag tror att det lutar åt backtimjan.
Såhär blev resultatet. En tydlig gångväg mellan ytterdörren och parkeringen. En trevlig, skuggig sittplats under köksfönstret med pipranka och kaprifol som sällskap. Alla gräsytor togs bort och ersattes med sten och rabatter. Närmst syns ett silverpäron och kantnepeta och i den andra rabatten finns höstanemon, lavendel, stäppsalvia, magnolia, rudbeckia, japansk malört, curryväxt och taxus, alla är mycket soltåliga. De gamla rabatterna längs väggen fylldes på med funkia, som trivs bra i skugga.
Dahlian är tillbaka
Länge har jag behandlat dahlian styvmoderligt. Det där med att behöva gräva upp blommor inför vintern och förvara dem inomhus är ju bara så suboptimerat. Hur kommer man ihåg var man har grävt ner dem? Jag har nämligen gjort det där. Köpt de dyra lökarna, grävt ner dem och markerat med en glasspinne, sett dem blomma och vissna, slängt glasspinnen och glömt bort dyrgriparna i den blöta jorden. Störigt. Fast i hemlighet är jag helt förälskad i dem, deras glada färger och friska blad. En förälskelse som så småningom glömts bort...tills jag fick en påse med dahlior av min dotter i födelsedagspresent. Denna gången satte jag dem i en kruka på altanen där jag omöjligt kan slarva bort dem. Och titta nu! Det är såhär man ska göra - dahlior hör hemma i krukor. På altaner, balkonger, i uterum: det är den perfekta perenna krukväxten. De verkar trivas i grus, behöver ingen gödning, brer ut sig på nolltid och bjuder på magnifik färgprakt halva sommaren. Och de kan återanvändas år efter år. Det var såhär finurligt det var tänkt.
Avundsjuk? Jag?
Igår besökte jag fyra av Tusen Trädgårdar i Torna Hällestad tillsammans med ett fnissigt gäng. Redan i den första trädgården kunde jag konstatera att jag ligger i lä. Så många vackra trädgårdar det finns i vårt land och så många roliga entusiaster som sliter ihop dem! Så många arter folk samlar på sig och så ömt de vårdas i fantasifulla lösningar. Denna prakt lockade nog fram det gröna monstret när jag återvände hem till mina mördarsniglar som glatt hejade vid grinden ("Var har du varit? Någonstans gott?"). Men inspirationen tog över; den täta mattan av backtimjan, persikoträdet, de stora vinbärssnäckorna som gled runt och gräslöken som användes som kantväxt. Jag vet hur mycket slit det ligger bakom, hur många timmar som krävs och vilken glädje dessa entusisaster upplever. Därför kan jag inte vara avundsjuk speciellt länge.
Perovskia
Idag upptäckte jag en för mig helt okänd växt - Perovskian. En ljuvlig, starkdoftande perenn som påminner om en stor lavendel. Nu har jag galna tankar om att riva upp vad som är kvar av rosenrabatten och göra om hela framsidan. Fylla den med perovskia. Bara namnet.
Tydligen gillar den mycket sol och väldränerad jord. Det har jag ju inte. Jag har tung lerjord med gula, feta lerklumpar i. Och så kan den få problem med att övervintra om det blir för blött. Som ni märker finns här en del osäkerhetsmoment...men va fanken. Nu kör vi. Perovskia!
Perovskia. Bilden är lånad ifrån archiwumallegro.pl.
Just nu i trädgården
Tänkte visa vad som händer i största allmänhet i trädgården just nu.
Barnens trädgård är i princip klar. Idag ska jag köpa en sandlåda och sand på Biltema, sen är det bara att vänta på att gräset ska växa. Jag är väldigt nöjd med den här delen av trädgården, speciellt med tanke på att en god vän en gång kallade området för "Kristiania". Jag tror att det får bli dess namn från och med nu.
Åh pioner! Jag har redan avhandlat deras hopplösa konstruktion, men jisses Amalia vad vackra de är.
Mördarsniglarna är överallt just nu. Vi har satt ut ölfällor som fylls med hundratals sniglar i veckan. Ölfällan är en gammal glassburk. Sushipinnarna köpte jag i Japan. Jag plockar sniglarna med dem och släpper ner dem i ölbadet. Najs, va?
Pioner
De första pionerna har slagit ut. Dessa maffiga skönheter som dignar under sin egen tyngd.
Dessa har jag stöttat upp, annars hade de legat på marken. Konstigt att dessa vackra klumpedunsar överlever som art, egentligen. Ett naturens konstruktionsfel. Ungefär som Notre Dame, vars tyngd måste stöttas upp av strävbågar för att inte kollapsa. Ingen elegant konstruktion, men man förlåter den p.g.a allt bling.
En annan bjässe som behöver stöttning.
Barnens trädgård
Östersidan av vårt hus består av en lång, smal trädgårdsremsa som har varit bortglömd i många år. Men så fick jag en idé om att anlägga en plats som känns speciell för barn. Så de senaste veckorna har jag anlagt små stigar mellan träden, ansat buskarna, plockat sten och sått gräs. Jag är inte klar än, men här kan man klättra i träd och bygga kojor, gunga, plocka blåbär, gräva i sand och titta på roliga växter. Nu ska jag bara asa bort slyn och fylla på med sand under gungorna.
Astilbe, fänrikshjärta och liljekonvalj under magnoliaträden. Klätterhortensia brevid trappan. Amerikanska blåbär längre bort, tillsammans med luktärtor.
Trädgårdshjälp
Idag fick vår lilla trädgårdsmästarinna rulla runt på altanen en stund och greja lite med växterna. Hon tyckte att det var hög tid att skörda lite rosmarin.
En vacker ingång till trädgården
Ett av de första ämnena jag skrev om på bloggen är ingången till trädgården. Den är viktig. Det ska kännas som om man välkomnas in i en liten ombonad värld. När man går under portalen doftar det sött av honungsrosor. Man är nu helt skyddad av gröna väggar och kan starta sin upptäcksfärd i min trädgård.
Tittar man till vänster ser man pionrabbaten (som har knoppar, men inte blommar riktigt än) och det lilla uppstammade blåregnet. Jag hoppas så att det kommer lite blommor på detta lilla träd i år.
Till höger ser man köksträdgården, som just nu blommar i gult med de sista tulpanerna.
Vetegräs
För en vecka sedan hällde jag ut lite vetekorn i en pallkrage och den har redan börjat gro - nu snackar vi växtkraft! Dessa rackarna växer lika mycket på en vecka som solhattarna på en månad. Nu undrar ni kanske vad jag ska ta mig till med vetegräs? Jo, det ska bli övernyttiga vetegräs-shots till familjen i sommar. Vetegräs är packat med vitaminer, oxidanter, mineraler, klorofyll och andra härligheter. Min stackars lever fick sig en snyting under graviditeten och vetegräs sägs vara en mycket bra återställare. Jag räknar med minst två, kanske t.o.m tre växtsäsonger i den här takten. Jag behöver inte ens noja över kirskålen som hittar in i pallkragen. Sådant flinar bara vetet åt.
Trendkoll: ramslök
Ramslöken fick plötslig trendstatus för ett tag sedan på hipsterlistan tillsammans med surdeg, makroner och pulled pork. Jag upptäckte den i trädgården för några dagar sedan och funderade på hur den hamnade där - jag måste ha planterat den i fjol i någon slags trendyra. Den är förresten fridlyst i vissa delar av Sverige. Den må vara ballast i stan, men i helgen hamnar den på surdegsmackan.
Rättelse: Tack och lov hörde en läsare av sig innan jag hann sluka denna växt. Detta är inte en hipp ramslök, utan något annat. Någon som vet?
Liljekonvaljer, dynga och mög
Liljekonvaljerna under magnolian är en skatt som de förra ägarna lämnade efter sig. Man stoppar ner näsan i dem och snusar in himmelriket. Liljekonvaljer är en växt som jag nästan är lite rädd för, jag har hört att de har ett temperament som kräver finess. Man kan inte flytta på dem hur som helst, men jag kan nog fylla på lite försiktigt runt omkring dem utan att de blir sura. I bakgrunden syns igelkottehuset, vars ägare också har bestämda åsikter. Dynga och mög ska det vara. Tänk Shreks hus så har ni en igelkottes paradis.
Kom igen, Rudbeckia
Solhattarnas tillväxt går inte direkt i raketfart, det här med att driva upp egna perenner från fröer är kanske inte min grej. Faktum är att jag aldrig har gjort det förr, jag kan inte ens dra mig till minnes att jag planterade något i en toarulle i småskolan. Ok, de växer, men ska det verkligen ta två månader för dem att växa två centimeter? De kanske ska växa långsamt? I den här takten kan jag kanske plantera ut dem i juni, gääääsp.
Solhatt - Rudbeckia - Echinacea.
Hallon
Hoho, vad hallon sprider sig! Det hade jag heller ingen aning om. Jag fick tre hallonplantor av svärmor för ett år sedan som jag satte i en pallkrage. Nu räknar jag runt tjugo plantor, på ett år bara! Fantastiskt. Sen får de några extrapoäng för att de håller sig innanför pallkragen, inte en enda rymling har jag hittat. Inside the box, så att säga.
Perenn rucola
Jag har tydligen planterat en perenn rucola utan att veta om det. Dessa plantor dök upp i en pallkrage och jag gissar att det är sandsenap jag har satt. Man brukar likna smaken vid wasabi, alltså riktigt stark och pepprig. Bladen är ganska tjocka. En rolig ingrediens i salladen!
Magnolian och äppelträdet
Magnolian och äppelträdet blommar jämte varandra. Överdådig lyx möter enkel skönhet. Magnolian är en diva som vältrar sig i sitt ego och wailar Celine Dion, äppelträdet en jänta som nynnar en enkel sommarvisa.
Återvunnen trappa
Jag skulle ju bygga en återvunnen trätrappa till altanen. Men så fick jag syn på en gammal trappa i grannens trädgård som såg ut att göra en exit och frågade om jag fick köpa den. Ola och min pappa släpade hem den på skottkärran och den passade nästan perfekt, den måste bara grävas ner i jorden ett steg. Trappstegen är lite vassa för nakna fötter, så jag tog en gammal dörrmatta och klippte småmattor till varje steg. Mycket billigare och miljövänligare än att köpa nytt.
Klätterhortensian har jag precis flyttat från norrsidan till västersidan av huset. Hoppas att den trivs bättre där.
Sista versen för tulpanerna
Tulpanerna är inne på sista versen nu, så här kommer en sista bild på färgprakten. De holländska tulpanförsäljarna på Sofiero vet vad de gör när de sätter ihop sina tulpanpåsar; färgerna är mycket intensiva men blir aldrig grälla. Röda, lila, rosa, orange och gula tulpaner passar alldeles utmärkt tillsammans. Tulpanrabatterna ni ser här har kostat mig ca 300 kronor. Beroende på vilken sort det är kommer lökarna att klara sig mer eller mindre bra, jag räknar med att c:a hälften kommer att överleva inom fem år. Så jag fortsätter att köpa mina 50-kronorspåsar med 'Gemengde tulpanen' på Sofieros trädgårdsdagar varje år och fyller på.
Räddningsaktion
Jag får lite panik när jag tänker på det gamla äppelträdet som håller på att trilla ihop. Jag vill verkligen inte att det dör. Det värsta är när man googlar hur man räddar gamla äppelträd och får se alla domedagsprofetior. Idag bestämde jag mig för att göra mitt allra yttersta för att hjälpa trädet. Jag började med att klippa bort alla vattenskott och sparade ca 15 stycken till en ny krona som ska sitta längre ner på stammen. Vi kommer antagligen att behöva såga bort de sista stora grenarna eftersom vi befarar att de kan dimpa ner i huvudet på någon närsomhelst.
Sedan grävde jag bort all jord som har suttit ganska högt upp på stammen. Trädet behöver sin bark till närings- och syreupptag och det funkar inte om nedre delen av stammen är begravd. Tyvärr skadade jag stammen lite med spaden i min iver, jag hoppas att det är ok.
Jag fortsatte räddningsaktionen med att peta bort tickorna på stammen och gräva ur den stora håligheten i trädet. Fråga mig inte hur det gick till men den var full av fantastiskt fin mull som jag hällde i rabatten brevid. Nu kan jag inte göra mycket mer, tror jag. Jo, jag ber en bön för mitt fina gamla äppelträd.
Portalen är på plats
Igår kom mina fina svärföräldrar och satte fast portalen i grinden. Jag lirkade försiktigt in honungsrosorna i spjälorna, men klematisen behöver få växa lite till för att nå upp. Nu ska jag åka och handla en murgröna och en kaprifol för att förlänga blomningen. Sen är det bara de små lamporna som ska viras runt bågen och stolplocken som ska på plats. Det var värt det att vänta i tretton år på det här :)
