Längst ner i trädgården under ett träd
Det finns en plats i min trädgård som jag vill berätta om. Det är längst bort i köksträdgården, under en gammal en. De som aldrig har besökt min trädgård blir lika förvånade när jag leder dem dit, eftersom det är undangömt bakom ett enormt buskage av höstanemoner. Det är precis det jag ville åstadkomma med platsen - någonstans där man kan dra sig undan och fundera, vila lite på bänken och varva ner. Här har jag utkämpat våldsamma strider mot kirskålen och nu äntligen verkar jag ha vunnit mot naturen, den lilla gången kantas nu av prydliga funkior som verkar trivas bra i skuggan. Höstanemonen använder jag som ekonomiplantskola, den slår ständigt nya skott som jag gräver upp och fyller på i andra delar av trädgården.
Buddha och Banksy tar det lugnt bland höstanemoner och funkior.
Funkiorna verkar trivas i skuggan under enen, trots att detta är en ganska torr plats.
Före och efter
Före och efter-bilder är alltid kul. Jag har en god vän som hävdar att "efter"-bilderna alltid är sämre och jag förmodar att det hänger ihop med det halvfulla/tomma glaset :). Här kommer iallafall en före/efter på den långa snoken till rabatt som slingrar sig framför huset. Jag rev upp nästan allt i våras och planterade kärleksört, veronika, pärlhyacinth, kantnepeta och taxusklot. Även små bellis som lyser upp på våren, jag hade dem på borden på Elise' dopfest och planterade sedan ut dem.
Efter.
Före. Nä, skojar bara.
Men hej, hydrangea!
Ah, äntligen fattar jag hortensian. Koden finns i dess latinska namn - hydrangea. Fukt alltså. Den får aldrig torka ut. Och jag som har planterat dem på det ena tokiga stället efter det andra; under täta träd, i brännande södersol. De stackars hortensiorna har varit helt missförstådda i min trädgård, och jag har blängt på dem och tyckt att de var besvärliga. Det behövs varken specialjord, gödning eller kristaller. Bara vanligt vatten räcker.
Rosa hydrangea och purpurklätt i bakgrunden.
Vit och blå hydrangea, liljor och pioner. Det lilla trädet är ett uppstammat blåregn.
Mitt första uppdrag
Jag har slutfört mitt första trädgårdsuppdrag! Min pappa och bonusmamma undrade om jag kunde hjälpa dem att rita om framsidan av huset, med dessa kriterier i åtanke:
1. De ville ha något snyggt och underhållsfritt. Huset är ett rött tegelhus med svarta detaljer, byggt på 60-talet.
2. Framsidan av huset ligger i öster, med stark sol större delen av dagen. Jorden består av sandig matjord och lerjord.
3. De behövde funktionella gångvägar mellan ytterdörren och bilen (kortaste sträckan ska vara en ordentlig gångväg). Framsidan bestod mestadels av gräsmatta och många raka linjer.
Jag ville hjälpa dem att skapa något fint utan att behöva spendera löjliga summor med pengar. Det skulle gå att återanvända befintliga växter och komplettera med annat. Det som fattas nu för att göra trädgården någorlunda underhållsfri är marktäckande växter. De har inte bestämt sig än, men jag tror att det lutar åt backtimjan.
Såhär blev resultatet. En tydlig gångväg mellan ytterdörren och parkeringen. En trevlig, skuggig sittplats under köksfönstret med pipranka och kaprifol som sällskap. Alla gräsytor togs bort och ersattes med sten och rabatter. Närmst syns ett silverpäron och kantnepeta och i den andra rabatten finns höstanemon, lavendel, stäppsalvia, magnolia, rudbeckia, japansk malört, curryväxt och taxus, alla är mycket soltåliga. De gamla rabatterna längs väggen fylldes på med funkia, som trivs bra i skugga.
Dahlian är tillbaka
Länge har jag behandlat dahlian styvmoderligt. Det där med att behöva gräva upp blommor inför vintern och förvara dem inomhus är ju bara så suboptimerat. Hur kommer man ihåg var man har grävt ner dem? Jag har nämligen gjort det där. Köpt de dyra lökarna, grävt ner dem och markerat med en glasspinne, sett dem blomma och vissna, slängt glasspinnen och glömt bort dyrgriparna i den blöta jorden. Störigt. Fast i hemlighet är jag helt förälskad i dem, deras glada färger och friska blad. En förälskelse som så småningom glömts bort...tills jag fick en påse med dahlior av min dotter i födelsedagspresent. Denna gången satte jag dem i en kruka på altanen där jag omöjligt kan slarva bort dem. Och titta nu! Det är såhär man ska göra - dahlior hör hemma i krukor. På altaner, balkonger, i uterum: det är den perfekta perenna krukväxten. De verkar trivas i grus, behöver ingen gödning, brer ut sig på nolltid och bjuder på magnifik färgprakt halva sommaren. Och de kan återanvändas år efter år. Det var såhär finurligt det var tänkt.
